lördag 17 december 2011

Bra fråga på Åkes blog: Vad är egentligen land grabbing?

Nairobi Arboretum, källa Wikipedia
Åke Barklund, sekreterare och VD för KSLA, ställer den högst motiverade frågan "Vad är egentligen land grabbing?" i Åkes blog. Åke Barklund ger också en mycket god, självupplevd illustration till land grabbing. Han berättar hur politiker i Nairobi försökte skaffa sig tomter på mark som tillhörde Nairobi arboretum - en av Nairobis lungor, som verkligen rekommenderas. Jag har vid olika tillfällen vandrat genom området på väg från centrum upp till British Institute in Eastern Africa. Åke Barklund satt i styrelsen för Nairobi Arboretum och upplevde alltså dessa konflikter på nära håll.

Det verkar som begreppet land grab började användas under 1800-talets andra hälft för det sätt som mark koloniserades i Nordamerika. Boken Land grab: the truth about "the winning of the West" av John Upton Terrell rekommenderades av en kollega för ett bra tag sedan och den ligger i lästraven, men det verkar dröja tills jag kommer fram till den.

Merriam Webster definierar land grabbing  som "usually swift acquisition of property (as land or patent rights) often by fraud or force"

På samma sätt som Nordamerika på 1800-talet hade sin historia, som präglade synen på olagliga, snabba och etiskt oförsvarbara sätt att skaffa sig mark, så hade vi i Sverige en liknande erfarenhet vid samma tid. Skogsbolag avverkade kronoskog och köpte, med tveksamma affärsmetoder, mark av bönder. Det gav upphov till begreppet baggböleri. Begreppet används i dag om olovlig avverkning på annans mark, eller att lura timmer och skog från bönder (Nationalencyklopedien). Baggböleriet var, vad jag förstår, också bakgrunden till Jordförvärvslagen, som genom att förhindra eller försvåra att bolag köper mark av enskilda ska gynna sysselsättning och boende i glesbygder och förhindra att bolag (juridiska personer) ska konkurrera ut bönder (fysiska personer).

Den ordagranna översättningen av land grabbing är markrofferi och jag tycker inte det finns någon anledning att använda engelska när vi har en så tydlig översättning. Det klargör också att grabbing eller rofferi inte är något som vi tycker är bra. Att som en radioreporter en gång frågade mig  "Kan inte land grabbing vara bra för utveckling?" blir då omöjligt. Jag vill alltså definiera markrofferi  som att med juridiskt eller etiskt tveksamma metoder eller genom rent lurendrejeri tillskansa sig mark.

Men den frågan som bör diskuteras, och som också Åke Barklund tar upp i sin blog, är om alla stora utländska markförvärv och jordbruksinvesteringar i utvecklingsländer ska anses som markrofferi eller om sådana markförvärv i stället kan bidra till positiv utveckling.

Sedan 2007 och 2008 års skenande livsmedelspriser har stater, bolag och pensionsfonder allt mer riktat sin uppmärksamhet mot råvarumarknaderna och mot fastigheter och jordbruksmark i utvecklingsländer. Det är en ny situation som ställt frågan om nyttan av jordbruksinvesteringar i fattigare länder i ett helt nytt perspektiv.

Många ställer den högst berättigade frågan till oss, som i debatten kritiserar att svenskt bistånd ska gå till markrofferi, om alla utländska markförvärv och investeringar i jordbruk i utvecklingsländer automatiskt är dåliga. Afrika behöver tillväxt och investeringar och hektarskördarna i afrikanskt jordbruk skulle kunna vara mycket högre - det tror jag alla bedömare är eniga om.

Åke Barklund skriver: "Förutsatt att de myndigheter i utvecklingsländer, som upplåter jordbruksmark till utlänningar, har kompetens och är okorrupta, så kan rika länders landinvesteringar i fattiga länder mycket väl bidra positivt till utveckling." Jag håller i princip med, men vill lägga till två punkter, som i första hand fokuserar på Afrika.

Den första rör respekten för existerande sedvanerätter i området. Regelrätta avhysningar av bönder från bostäder och mark, som de odlat under längre tid förekommer visserligen i samband med utländska markförvärv, men det är långt mer vanligt att de stora utländska markförvärven leder till att småbönder och pastoralister förlorar tillgången till utmarker och skogar, som de sedvanerättsligt utnyttjat till bete, jakt, biskötsel, ved och kolning. I Sverige växte fastighetslagstiftning och lantmäteri fram successivt och i de gamla lantmäterikartorna och domböckerna hittar vi många exempel på hur man noterar och respekterar sådana rättigheter. Urminnes hävd, d.v.s. att man brukat marken så länge att ingen längre kan minnas hur man fick tillgång till den, var ett viktigt rättsargument på 1600-talet, liksom även "viss tids hävd".  Respekt för sådana rättsargument var en viktig grund för dagens fastighetsindelning och för det transparenta fastighetsregister, som gör att många svenskar har en ganska enkel och okomplicerad bild av vad det innebär att äga mark.

Många utvecklingsländer har å andra sidan en fastighetslagstiftning, som är en blandning av gamla koloniala lagar och nya lagar som infördes under den första tiden av självständighet, inte sällan med starka socialistiska inslag. I många lagar är en portalparagraf att "All land is vested in the president". Ofta förekommer paradoxalt nog inom sådana socialistiska system att gamla europeiska farmer kan ha tydliga lagfarter, medan bönders urminnes hävd visserligen är respekterad i lagens paragrafer, men inte registrerad och inte respekteras i praktiken om det gäller mark som räknas som “state land”, “public land”, eller “government land”. I många länder pågår en formalisering och registrering av sådana rättigheter, men som påpekas i rapporten Land rights and the rush for land överflyglas den processen ofta när stora utländska markförvärv sker. En viktig del i FNs och andra utvecklingsorgans politik för bekämpa fattigdom har varit att säkra de fattigas rätt till mark och likhet inför lagen, vilket inte minst kom till uttryck i arbetet inom kommissionen Legal Empowerment of the Poor. Tydliga rättighetssystem ses som en viktig grund för ekonomisk och social utveckling. Om de utländska investeringarna ska ha stöd från biståndsorgan borde det alltså inte räcka med att säga att man följer landets nuvarande lagar och praxis. Man måste också respektera de grupper som sedvanerättsligt har hävd på marken och som skulle ha respekterats i 1600-talets Sverige. När detta inte sker eller när överenskommelserna med småbönderna sker på ett vis som påminner om baggböleri (tomma utfästelser och snabba underskrifter) är det motiverat att tala om markrofferi.

Den andra frågan. som är helt central när man ska bedöma om utländska investeringar i jordbruk bidrar till utveckling är de rent ekonomiska faktorerna. Skattar det utländska bolaget i landet? Har man valt en produktionsform - exempelvis med underleverantörer och kontraktsodling  - som ger maximal effekt när det gäller att öka välståndet i landet? Hur många arbetstillfällen skapas? Här gäller det att granska inte bara vad som utlovas utan vad som faktiskt sker. Det hänvisas ofta också till indirekta effekter, men det verkar ännu inte finnas empiriskt robusta resultat, som kan belysa den senaste vågen av storjordbrukssatsningar ur den aspekten. Rätta mig om jag har fel.

Det verkar ibland som om de biståndsorgan som ger stöd till storskaliga jordbruksprojekt befinner sig vid historiens jungfrufödsel och inte tar till sig lärdomarna från tidigare storsatsningar både under kolonialperioden och senare. Se mitt blogginlägg Stora satsningar stora misslyckanden.  Om jag fattat det rätt pekar ekonomisk forskning på att det finns viktiga skillnader i effekten på fattigdomsbekämpning vad gäller hur mycket man satsar på kontraktsodling eller rent plantagejordbruk, och (när det gäller biobränsleproduktion) på vilka grödor man satsar - kassava och jatropha skulle ge störst möjligheter för småbönder.

Slutligen - frågan om hur jordbruket i Afrika ska kunna utvecklas handlar inte i första hand om hur man ska förhålla sig till utländska investeringar utan i lika hög utsträckning att man stödjer de utvecklingsmöjligheter som ligger i kraftigt ökade hektarskördar bland de småbrukare som nu dominerar kontinenten. Jonathan Foley har nyligen visat att det är möjligt att få fram livsmedel till de 9 miljarder vi förväntas bli om 40 år utan att odla upp mer mark utan i stället genom en hållbar jordbruksintensifiering på existerande ytor - genom att minska avkastningsklyftan (close the yield gap).

Det verkar på mig inte som det viktigaste just nu skulle vara att öka arbetsproduktiviteten i afrikanskt jordbruk med kapitalintensiva satsningar utan snarare att öka arealproduktiviteten med förbättrade grödor, kloka växtföljder, investeringar i markvård, gödsling och omsorg om odlingsjorden. Vad gäller potentialen för en rejäl ökning av hektarskördarna från existerande småbönder, utan inblandning från storbolag, finns det nu också förhållandevis optimistiska bedömningar, som inte bara utgår från ett litet antal framgångshistorier utan från ett större material, som nyligen sammanfattats i boken Sustainable intensification in Africa.

Tack Åke, för att du med din kloka fråga gav mig inspiration att utveckla frågan längre än vad som gick att göra i ett 600 ord långt utropstecken i Expressen.

1 kommentar:

IndienSolidaritet sa...

Tack för en bra artikel och ordet markrofferi, kommer att använda det nu hädanefter på hemsidan.