lördag 20 december 2008

Qatar skaffar mark i Kenya?

Uppgifterna om gigantiska markaffärer mellan de rika oljestaterna och olika afrikanska länder fortsätter att komma in. Nu senast tipsade en kollega om en artikel i Guardian den 2 december där det uppges att president Kibaki i Kenya är beredd att arrendera ut ofattbara 40 000 hektar i Tanaflodens delta till Qatar mot att de bygger ut en hamn på ön Lamu.

Guardian skriver

The Kenyan president, Mwai Kibaki, returned from a visit to Qatar on Monday. His spokesman said the request for land in the Tana river delta, south of Lamu, in north-east Kenya was being seriously considered.  -- "Nothing comes for free," said Isaiah Kabira. "If you want people to invest in your country then you have to make concessions."

Vilka ekologiska, sociala och politiska konsekvenser kommer en sådan markaffär att få? Som bekant spelade markfrågorna en viktig roll i de våldsamma motsättningarna efter presidentvalet för knappt ett år sedan. Från vad jag förstod i Nairobi för några veckor sedan verkar det som många aspekter av de motsättningarna verkar vara på viss väg att läkas.

Och Tanaflodens delta är inte outnyttjat. Är det någon av blogläsarna som känner till mer om de som idag utnyttjar markerna? Berätta gärna i kommentaren nedan eller i ett mail.

onsdag 17 december 2008

Tibern lever

Planet lyfter från Roms flygplats Fiumicino idag på eftermiddagen och jag får tillfälle att  se den gamla hamnstaden Ostia från luften. Tibern är rejält översvämmad efter flera dagars ihållande regn och man ser tydligt sedimenten som den för med sig ut i Medelhavet.


Den 13 december tog vi oss ner till  Tibern inne i Rom för att se vad de tidigare dagarnas skyfall åstadkommit. Vid Isola -- den lilla ön mitt i Tibern -- är förhållandena som mest drastiska. Vid bron Ponte Cestio når vattnet högt upp i brovalven.

Först när jag kommer hem och i lugn och ro kollar på Google Earth hur det brukar se ut vid Isola så inser jag dimensionerna på översvämningen. Jag jämför mina bilder med Google Earth och hittar dessutom markbilder på nästa samma ställe:
Rome. The Pons Cestius (Italian: Ponte Cestio &quote;Cestius' Bridge&quote;) is a stone bridge from the island to the right (west) bank of the Tiber. 29/08/2007






















Fotot ovan återfinns alltså via Google Earth.


 Åter till lucialördagen. Under träden ska det enligt Google Earth finnas en stor stenlagd udde med mindre byggnader och en uteservering.

lördag 6 december 2008

Geografer reser

Jag hoppas att alla geografiintresserade bloggläsare har uppmärksammat att alla kulturgeografer på blogs.su.se  verkar vara på resa i december. Gunnel Forsberg leder en internationell Masterkurs i Athen, som en del i ett initiativ till att bättre utnyttja de olika svenska instituten i Athen, Rom, Istanbul och Alexandria för en internationalisering av svensk universitetsutbildning. Lennart Tonell förbereder Samhällsplanerarprogrammets fältkurs i Freiburg. Samhällsplanerarna på Mastersnivå reser regelbundet varje vår till olika europeiska länder och jämför skilda planeringsproblem och planeringsfilosofier i olika europeiska länder.  Själv pustar jag ut i Amsterdam efter att jag deltagit i en workshop utanför Nairobi som syftar till ett ge studenter på Masters- och doktorandnivå i Östafrika och Europa möjlighet att knyta nya nätverk och få extern handledning på sina fältarbeten. Att i fält undersöka hur generella globala processer utspelas i olika regioner och på skilda platser är centralt i geografisk forskning och utbildning. Att resandet handlar om seriöst arbete behöver inte förhindra att det också är kul.

Min fortsatta resa handlar inte om undervisning utan om forskningskontakter i Amsterdam, Paris och Rom. Vi jobbar med ett projekt som kallas Mapping global agricultural history och hoppas i sommar kunna presentera första utkastet till en garanterat icke-eurocentrisk kartsvit över globala jordbrukssystem under de senaste 1000 åren. Men mycket arbete återstår. 

 

 

onsdag 3 december 2008

Kreativa studenter i Nairobi

 

Det EUfinansierade projektet  CREATING har sin foersta workshop i Nairobi just nu. 26 studenter paa Masters och doktorsnivaa fraan Tyskland, Etiopien, Kenya, Tanzania, Belgien, Rumaenien, Irland, Storbritannien, England och Ruanda aer samlade paa AICAD utanfoer Nairobi i Kenya. Handledare och laerare kommer fraan flera forskningsinstitutioner i Oestafrika och fraan fem universitet i Europa, daeribland Stockholms Universitet. Interuniversity council for Eastern Africa spelar en central roll.

Det aer inspirerande att foelja denna grupp av studenter och vi handledare aer alla imponerade av deras akademiska nivaa, och engagemang. Just nu foerbereder studenterna dels sin faeltvecka dels presentationer av sina egna forskningsproblem. Sjaelv aatervaender jag mot Europa paa loerdag. Jag hinner naett och jaemnt ut paa korta promenader laengs den stoekiga och livaktiga grusvaegen utanfoer AICAD, med sma butiker, kringstroevande getter, glada ungar och os fraan grillat getkoett och olika aptitretande inaelvsraetter fraan traekolsgrillar. 

De studenter som specialiserar sig mot miljoe och landskapsforandringar drar vidare mot vaestra Uganda, paa graensen till Kongo foer att under ledning av David Taylor besoeka hans faeltarbetsomraade. Vid foten av gorillabergen kommer de att traena olika faeltmetoder foer jordbrukssamhaellen och ocksaa laera sig om sedimentprovtagning foer pollenanalys. Peter Kinlund och Lowe Borjeson blir med paa denna del av kursen.

 

fredag 28 november 2008

Landskap i Bryssel

Landskapet i Bryssel är grått i november. Men ljusa nyheter kommer från de EU-tjänstemän vi inbjudit till COST-högkvarteret för att övertyga dem om landskapsforskningens viktighet. Redan 2011 eller kanske t.o.m. 2010 kommer landskap på dagordningen i sjunde ramprogrammet. BRA!

onsdag 19 november 2008

Gradvisa förändringar

Sker kanske de stora förändringarna i jordbrukslandskap genom de små stegen? En jordbrukare som plockar bort en sten ur en åker en vår och två stenar nästa år? Men när hon gör detta så väljer hon platsen med omsorg så att åkern kan fortsätta att utvidgas. Tanken att den gradvisa förändringen kan omvandla landskap och på några årtionden bygga upp ett ansenligt markbundet kapital lanserades av Bill Doolittle i artikeln  Agricultural change as incremental process.

"Needing a break from his labors, Augustin parked his horse in the shade of a tree left in his field for just such purposes and walked over to the fence to chat with me for a while. Somewhere between the horse and me, Augustin picked up a loose rock on the ground, one that he had doubtless turned up with his cultivator not long before. When he got to the fence he didn't drop the rock initially and intentionally but talked with me for several minutes before his grip loosened and the rock slipped casually from his fingers. " skriver Bill Doolittle  i artikeln "LEARNING TO SEE THE IMPACTS OF INDIVIDUALS" i Geographical Review, 2001 där han beskriver den fältarbetsituation där han förstod vikten av den gradvisa förändringen.

Nu går Lowe Börjeson vidare med de teoretiska aspekterna på detta i projektet Gradvisa förändringar i tropiska jordbrukslandskap - lokal praktik och teoretisk relevans. Och forskningsrådet FORMAS tycks ha fattat vikten med Lowes problemformulering och vidareutveckling av Bill Doolittles idéer: FORMAS ger Lowe forskarassistenttjänst i fyra år!! GRATTIS LOWE!!!

 

fredag 14 november 2008

Maldiverna köper mark

När man talar om klimatförändringens effekter brukar det ofta, med rätta, framhållas att det är de fattiga länderna som är mest hotade. Men det är mycket som talar för att de omedelbara hoten mot de fattiga länderna är den indirekta effekten av klimatkrisen. Det är fullt möjligt att den rika världens reaktioner på klimatkrisen i alla fall inledningsvis kommer att vara en större förändringsfaktor för den fattiga världen än de direkta effekterna av klimatförändringen. Kampen om mark för bioenergi är antagligen den viktigaste faktorn. Men nu kommer rapporter om en annan tendens: Det ryktas att Maldiverna planerar att använda sina turistinkomster för att köpa mark på Sri Lanka för att ha i reserv för en eventuell framtida flytt. Se mer i Financial times.

torsdag 13 november 2008

Antropologi och geografi

Vad har antropologi med geografi att göra? Tidigare var kopplingen mer direkt och rörde i stor utsträckning upptäcksresande. I dag finns andra länkar: i Stockholm har socialantropologin en inriktning på transnationell antropologi, som i alla högsta grad har en koppling till geografin: globalisering, nätverk och sociala relationer som sträcker sig över nationsgränser. Den ekonomiska och ekologiska antropologin står centralt i forskningen vid den humanekologiska avdelningen vid Lunds Universitet och har också mycket tydliga länkar mot geografins miljöforskning. Humanekologen i Lund flyttar vid årskiftet till Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi så där blir kopplingen än mer direkt.

När Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi idag hade årsmöte var det alltså inte de gamla upptäcksresandena som stod i centrum utan nya kopplingar mellan de bägge ämnena. Det återspeglades också i valet av nya funktionärer till styrelsen. Jag har fungerat som valberedningens sammankallande och det var roligt att få föreslå Mattias Viktorin  (socialantropolog från Stockholm), Alf Hornborg (socialantropololog och humanekolog från Lund) och kulturgeografen Gunnar Malmberg från Umeå till styrelsen. Som ny vice ordförande hoppar korridorgrannen och glaciologen Peter Jansson in. Gunhild Rosqvist (Tarfala och Stockholm) fortsätter som ordförande och har också med sig ett erfaret gäng från den gamla styrelsen. Jag kan tänka mig att de får kul tvärvetenskapliga diskussioner i den nya styrelsen.

 

Jag illustrerar denna blog med en bild från en av Gunhild Rosqvists arbetsmiljöer -- hon är föreståndare för Stockholms Universitets Tarfala-station.

måndag 10 november 2008

Moral och etanol

Kenneth Hermele skriver i sydsvenskan om ett möte på lantbruksakademin kring etanolbränslet under rubriken Den omoraliska bioenergin.

"Idag ifrågasätts etanol och andra biobränslen ur nästan varje tänkbar aspekt." skriver Kenneth Hermele. Den som läst mina kritiska anmärkningar i tidigare bloggar förstår att jag håller med. Talet om att etanolen skulle vara en bra mellanfas innan man kan övergå till mer miljövänliga energisystem har jag svårt att förlika mig med. Hur mycket ökade CO2-utsläpp på grund av uppodling av skog och savann innan dess? Hur många avhysta småbondefamiljer när SEKAB och andra bolag rullar ut sina plantager i Tanzania, Mozambique och andra områden?

lördag 8 november 2008

Life in the US

En mening i ett färskt mail från USA. Jag kan inte låta bli att kopiera den till bloggens läsare:

"Life in the US is a bit odd this week -- strangers keep smiling to one another. I like it."

onsdag 5 november 2008

Åter från Taiwan

Åter till ett novembersoligt Stockholm efter tio dagar i Taiwan. Inför landningen på Schiphol i Amsterdam förgyllde piloten den gråmörka gryningen med beskedet om Obamas vinst och när jag slog på TVn hemma satt min SU-kollega och gympalärare, statsvetaren Merrick Tabor i TV-soffan.

I Taiwan har jag deltagit i två olika workshops, dels på Academia Sinica kring miljöhistoria på öar: Timescapes of Islands in the Asia-Pacific region, dels på en workshop Rethinking Sustainability: Historical-Political Perspectives, som var sammarrangerad mellan Lunds Universitet och National Taiwan Normal University. Under fredag-lördag besökte vi ön Kinmen, där samtalen med landshövdingen rapporteras på länsstyrelsens officiella hemsida. Om ni, som jag, inte kan kinesiska så kan ni i alla fall läsa vilka andra svenska forskare som ingick i delegationen. Det rapporteras förmodligen inte om att alla fick med sig en sjuttis i vacker porslinsflaska av det lokala durrabrännvinet. I går höll vi gästföreläsningar på ett av de andra universiteten i Taipei: National Taiwan University.

Stort tack till värdarna på de två universiteten och på Academica Sinica och till kollegorna i Lund som tog med sig delar ur projektet Power, Land and Materiality på denna resa.

Till slut lite "ostalgi" eller vad det ska kallas när man på Taiwan skämtar och leker lika friskt med Mao som med Chiang Kai-Shek.




Mao-affisch på pub i Kinmen, som med sitt läge några kilometer från Fastlandskina utgjorde krigsfront i det kalla och bitvis heta kriget mellan Folkrepubliken Kina och Republiken Kina på 1950- och 1960-talen
















Chiang Kai-Shek, som idag i dagspressen omtalas som "diktator Chiang Kai-Shek" jobbar oberörd vidare från sitt skrivbord i  Chiang Kai-Shek Memorial Hall.

 



Det är oklart om man får både Gummi-Mao och Gummi-Chiang för 350 taiwandollar om man väljer det som sitt minne från Chiang Kai-Shek Memorial Hall. Möjligtvis måste man välja...

lördag 1 november 2008

Durrabrännvin

Jag utlovade i min ögeografiska blog en fortsättning på min durra-blog. Här kommer den:  På ön Quemoy/Kinmen, som hör till Taiwan, men samtidigt är en del av provinsen Fujian, odlades sedan gammalt durra, jordnötter, vete och sötpotatis. Durrans roll är naturligtvis avhängig av att den klarar sig bra i det torra klimatet på Kinmen (liksom den gjorde i Sudan där den först kom att odlas). Efter de kinesiska (Folkrepubliken Kina) bombningarna, som inleddes 1958, satsade Formosa-kina ( idag Taiwan) stort dels på militär uppladdning, dels på självförsörjning. Historien bakom durrabrännvinet kommer in som en del av denna politiska historia om kalla kriget. En kinesisk affärsman, med bakgrund i Singapore och Sydostasien kom hem till Kinmen/Quemoy och såg affärsidén i att bränna brännvin av durra. Den general som hade ansvaret för Quemoys försvar fick smaka på brännvinet och fann det en alldeles utmärkt ersättning till det kinesiska risbrännvinet, Med tanke på att Taiwan höll 100 000 soldater på ön, ständigt beredda på ett krig mot Maos Kina, så insåg man också att det fanns en stor marknad.


























Jag kan nu, efter en fredag-lördag på Kinmen konstatera att Kinmen Kaoliang liquor håller en hög klass. Smaken påminner, konstigt nog mer om grappa, eller grekernas raki, än om risbrännvin, som jag minns som lite ruttet och finkelartat i smaken. Kaoliang, det kinesiska ordet för durra/sorghum har nu kommit att helt bli förknippat, inte med durra, utan med durrabrännvin, eftersom durra inte är någon viktig matgröda på Taiwan eller i Kina.




Hu Hsi-Feui på Kinmens jordbruksforskningsinstitut förevisar den durra som utvecklas vid institutet på grundval av de lokala typen av durra, men berättar samtidigt att bränneriet menar att det blir godare brännvin av den ursprungliga sorten.

Vi kan alltså tacka kalla kriget för att den utmärkta drycken Kaoliang komit till och funnit en marknad och att den från Afrika kommande grödan durra blivit den viktigaste grödan på Kinmen. Sambanden mellan politik, ekonomi, livsmedel. markanvändning och ekologi bjuder ständigt på nya överraskningar. Ganbei!! Skål!




Den ålderdomliga, men energi- och arbetsbesparande metoden att låta förbipasserande boskap, foror, eller Isuzubilar sköta tröskningen tillämpas fortfarande på Kinmen (Foto 1 nov 2008).

torsdag 30 oktober 2008

People, land and time in Africa: PLATINA

Forskargruppen People, Land and Time in Africa har varit osedvanligt lyckosam i detta års ansökningsomgång på SIDAs ulandsforskningsråd  -- se mer på PLATINAS hemsida.

Dessutom har kollegorna på Kulturgeografen Bo Malmberg och Gunilla Andrae fått sina projekt finansierade! Grattis Bo och Gunilla!!

Ö-geografi

Image:Luzon Strait n7184.jpg
Ö-geografi är ett studieområde, som jag inte varit inne på annat än i mina hemmasnickrade funderingar under somrarna i Stockholms skärgård. Långsamt börjar jag - på olika workshops i Taiwan (se t.ex. denna länk) - att fatta några av de samhälleliga aspekterna på ö-geografin. Den historia som de många små öarna runt Taiwan genomlevt illustrerar hur stater och marknader utsätter öar för olika förändringstryck. Kraven på vilka aktiviteter som ska pressas ned på öar är högst variabla - utsatta för mera ryckiga förändringar än vad som styr markanvändning på fastlandet. Militärbas, förvaring av kärnbränsleavfall, casino, turism. Listan kan göras oändllig över de olika yttre förändringskrafter som verkar och verkat på Ponso no Tao (eller Botel Tobaco på ovanstående karta), Penghu och de många andra öarna runt Taiwan. I morgon flyttar sig seminariet till Kinmen/Quemoy. Jag hoppas i nästa blog kunna komplettera min tidigare durra-blog med en insiktsfull smakbedömning av det därstädes framställda durrabrännvinet.

Invånare från Ponso na Tao protesterar i Taipei 1994 mot förvaring av utbränt kärnbränsle på deras ö.
(Tack till ö-geograferna och kollegorna  Huei Min Tsai, David Chang och Eric Clark - läs mer om dem och deras aktivitter inom IGUs ögeografikommission på denna länk)

onsdag 22 oktober 2008

Ben Wisner bloggar

Missa inte geografkollegan Ben Wisners gästblogg i Reuters. Ben kommer från den radikala geografmiljön som var på Clark University på 1970-  och 1980-talen och är nu främst aktiv kring samhällsvetenskapliga aspekter på naturkatastrofer.

tisdag 21 oktober 2008

Bra rutet om traditionella landskap

I en tidigare blog hänvisade jag till Utrechtkollegan Hans Renes utmärkta plenarföreläsning i Lissabon i september kring historiens roll i landskapsstudier och kritiken mot begreppet traditionella landskap. Nu finns föredraget European landscapes: continuity and change på nätet.

måndag 20 oktober 2008

Ottar Rønneseth

Jag far runt i bloggosfären och passar på att läsa en liten del av allt det intressanta som Frans-Arne Stylegar skriver kring västskandinaviska och atlantiska jordbrukslandskap under järnålder.  Frans Arne har fungerat som något av en introduktör av den norske historikern och kulturgeografen Ottar Rønneseth för den nutida norska arkeologiforskningen. Ottar disputerade vid Kulturgeografiska insitutionen året efter det att jag inlett mina forskarstudier, så vi var faktiskt doktorander samtidigt (!). Frans Arne översatte Ottars "Gard" und Einfriedigung från 1974 till Gard og gjerde: faser i utviklingen av Jærens kulturlandskap som kom  ut 2001. I Frans Arnes blog finns en artikel om Ottar Rønneseth, som är skriven för Norsk Arkeologisk Lexikon. Det är ett otroligt intressant forskaröde som beskrivs. Forskningshistorien är full av människor som varit för tidigt ute och som av olika skäl inte uppmärksammats av sin samtid på den nivå som de förtjänar. Det var länge sedan jag var i kontakt med Ottar och jag hoppas att han njuter ålderdomen väl i Stavanger.

 

Ottar Rønneseth demonstrerar ett åkerhak på gåden Lyngaland på Jaeren den 15 juni 1979. Jag hade blandat ihop finjeansen med fuljeansen och klafsade runt i Jaerens betesmarker med finjeansen. Till kvällen fick jag välja mellan att bära fuljeansen eller finjeansen med koskitfläckar på Hotell- och Restaurantskolans avslutningsbal i Stavanger. Det blev finjeansen med koskit, men jag fick ändå dansa med polismästarens hustru.

 

lördag 18 oktober 2008

Durra

Jag läser Roger Blenchs fantastiska översikt Archaeology, Language and the African Past . Den innehåller bland annat en mycket bra översikt över olika afrikanska grödor. Intressantast att läsa är om de olika grödor som domesticerats i Afrika. Många av dem kände jag inte till förr, medan jag hört talas om andra som teff och enset. När jag läser om durra (latin: Sorghum bicolor)  väcks många minnen och associationer. Först det vetenskapliga. Blench hänvisar till Randi Hålands intressanta idé om hur domesticeringen av durra gått till. Jag hörde Randi presentera detta på en arkeologikongress 1993. Alla är eniga om att de vilda gräs som är ursprunget till durra fanns i ett område som sträckte sig från sydvästra Etiopien till Tchad-sjön. Men märkligt nog så har det varit lättare att hitta gamla dateringar av durra i Indien än i Afrika. En förklaring till detta skulle kunna vara att odlandet och utnyttjandet av durra i Afrika aldrig kunde leda till en fullständig isolering av odlad durra från de vilda gräsen. Först när durran flyttats ut ur detta område och odlats i Arabvärlden eller i Indien så skedde den verkliga domesticeringen, eftersom den inte längre kunde blanda sig med de sina vilda föregångare. Sedan skulle den, enligt Randi Hålands väl grundade hypotes, ha kunnat föras tillbaka till Afrika och då hade den blivit så förändrad att den inte längre kunde blandas med de vilda gräsarterna. Det är intressant tanke - inte minst som metafor för styrkan med globalisering och kulturkontakter. Det finns helt enkelt inget enkelt svar på den odlade durrans geografisk ursprung. Den är ett resultat av relationer mellan olika platser. Durran som odlas i Sudan skulle alltså ha varit ute och vänt i Indien innan den kom hem igen - domesticerad och avskuren från vidare sexuellt umgänge med sina vilda vänner.

I november för ett år sedan tog jag denna bild av växande durra i Gers i sydvästra Frankrike. Under 2007 odlades 55 000 hektar durra i Frankrike. Durran har beskrivits som Afrikas viktigaste bidrag till den globala matproduktionen.
En gång under fältarbeten i Botswana blev jag bjuden på durragröt med grönsaker hemma hos en av intervjupersonerna. Det var en kulinarisk höjdpunkt och omväxling till den dagliga vita majsgröten som vi hade i lägret. Majsens segertåg genom Afrika är att likna vid potatisens i Europa. En massa tråkig energi till låg kostnad, men mindre smakfull och antagligen mindre nyttig än sina föregångare.

fredag 17 oktober 2008

Entusiasm för geografi

Nationalkommitteen för Geografi har haft sitt höstmöte. Denna gång hade vi mötet i Uppsala och hade efter mötet ett rundabordssamtal med de lektorer och forskare som är indragna i geografiutbildningen i Uppsala och särskilt i forskarskolan i Geografi som med 26 forskarstuderande gymnasielärare ingår i lärarlyftet. Det var ett kunnigt och entusiastiskt gäng av lärare och forskare som redogjorde för synen på ämnet, för hur man hanterar ämnesdidaktiken och resonerade om forskningsansknytning i skolorna. Förhoppningarna var stora runt bordet kring hur denna insats kan stärka geografins ställning i skolorna. Det är tydligt att det finns en ny generation av geografer som är både forskningsaktiva och intresserade av skolfrågorna och didaktiken.

För mig var detta det sista mötet med Nationalkommittéen. Jag lämnar nu över ordförandeklubban till Lennart Olsson. Han kommer att bli en bra kraft både i att representera svensk geografi i Internationella Geografiunionen och i att driva frågorna på hemmaplan, inte minst i skolfrågorna där han redan har engagarat sig.

 

tisdag 14 oktober 2008

Intervjuns kontext

1995 intervjuade jag den gamle Sebetlela Thuelo i byn Malaka i Botswana om traktens landskapshistoria under 1900-talet. Landskapshistorien visade sig vara omtvistad. Den etablerade bilden var att alla byns invånare under hela 1900-talet bott i storbyn Malaka. När jag talade med Sebetlela hemma på hans gårdsplan var minnena vaga och han nämnde inget om att han växt upp i en liten by utanför den nuvarande storbyn. Men genom andra intervjuer anade jag att det fanns en annan historia.

Jag lyckades senare övertyga Sebetlela att följa med mig till det som var hans födelse- och uppväxtby, men som i dag var helt övergiven. Hans son och jag baxade in Sebetlela i bilen och följde några smala boskapsstigar fram till platsen för Suping. Han fick med sig gåstolen och satte sig under det gamla tunträdet. Nu berättade Sebetlela om hur bebyggelsen sett ut, vilka familjer som hade bott där och varför man flyttat därifrån. Minnenas landskap aktiverades på plats. I morgon ska jag föreläsa om landskapsforskning på den nationella forskarkursen om kvalitativa metoder. När jag nu skannar bilderna av Sebetlela slår det mig vilken lärdom om landskapsforskning och om landskapets sociala konstruktion som färden med Sebetlela till Suping gav mig.  Jag har skrivit lite om dessa erfarenheter i en text som kan läsas via denna länk.

 

måndag 13 oktober 2008

Hem till Jarlabanke

Arkeologiska exploateringsundersökningar kostar årligen flera miljoner. Hur ska den kunskap om äldre tid som arkeologerna på det sättet har samhällets uppdrag att ta fram  publiceras? Jag tycker att de grävande instanserna, borde satsa otroligt mycket mer på att se till att den verkligen leds fram till en vetenskaplig publicering i referee-granskade tidskrifter. Hur ska man annars kunna hitta i all den mångfald av rapporter som arkeologerna lämnar efter sig? Och hur ska man annars kunna göra en kvalitetsbedömning av den kunskap de lyfter fram, hur de har lyckats koppla den till pågående forskning osv. Jag menar inte att minsta lilla uppdragsgrävning ska pressas till en internationell artikel -- många utgrävningar mår säkert bäst av att stanna i en rapport -- men arkeologerna bör ges mycket större möjligheter att förmedla till det internationella forskarsamhället vad man har gjort för alla miljonerna. Lagstiftningen värnar ju om kunskapen om forntiden, och handlar väl inte om att forntiden bara ska skyfflas bort i lite värdigare former än vanlig jord?

Under de senaste 10-20 åren har det blivit allt vanligare att man rapporterar i en sammanfattande bok, som både har vetenskapliga och populärvetenskapliga ambitioner. Det ligger mycket i det också, men jag är ibland lite rädd att den populärvetenskapliga ambitionen förhindrar att man ges tillfälle att få ut resultaten till det internationella forskarsamhället.

Den senaste i raden av sådana praktverk är "Hem till Jarlabanke" som är ett resultat av utgrävningarna för Norrortsleden norr om Stockholm. Jag blev inbjuden av Länsstyrelsen i Stockholms län att sitta med i redaktionsgrupp för denna bok.

Vi har läst och kommenterat, läst om och kommenterat, refuserat och uppmuntrat och stött och blött de olika artikelutkasten för att försöka att i varje kapitel lyfta fram både ett tydligt vetenskapligt bidrag och en förmedling som når bortom de redan invigda. Fördelen med Norrortsledsboken är att den, till skillnad från en del andra liknande böcker, kan hålla ett ganska snävt kronologiskt och tematiskt fokus på järnåldern. Jag vill inte döma helheten, därtill har jag varit för inblandad, men vill särskilt lyfta fram de empiriska resultaten kring stensträngsområdenas datering som Alf Ericsson och Ulf Strucke presenterar i ett av kapitlen. De menar att de undersökta stensträngsområdena i Norrortsledsområdet kan dateras till romersk järnålder och folkvandringstid (se min diskussion om några andra resultat kring detta i en gammal, men ofta läst  blog).

måndag 29 september 2008

Etanolfrågan en gång till

Torsdagens symposium om biobränsle blev en klargörande och informativ diskussion, trots att vare sig etanolföretaget SEKAB eller Energimyndigheten kunde vara med.  Det är uppenbart att särskilt frågan om etanolen i Afrika är och förblir en het fråga. Tre faktorer talar emot de svenska etanolprojekten i Afrika. 1.  Om man odlar upp skog för att odla sockerrör blir nettoeffekten på växthusgasutsläppen negativ -- det visades i en scienceartikel för drygt ett år sedan. 2. Haussen runt biobränslena trissar upp pris på jordbruksmark och mat.  3. De marker som svenska etanolbolaget kallar för outnyttjade befolkas och odlas i själva verket av tanzanska bönder (se tidigare blog i september och i februari).  WWF har uppenbarligen ett bra program och pressar bolagen att  uppmärksamma lokalbefolkningars rättigheter och miljöaspekterna. Men även om man (i olika grad) var medveten om de stora problemen ville vare sig WWF eller Naturvårdsverket uttala sig kategoriskt negativt mot etanolexpansion i Afrika. Naturvårdsverkets inställning verkade närmast vara naivt positiv.

Eftersom uppodling av skogsmark så uppenbart leder till en negativ kolbalans har man nu börjat att intressera sig för om det kan finnas marker där etanolen kan expandera utan att man röjer skog. Några forskare har riktat uppmärksamheten mot övergiven jordbruksmark i detta sammanhang (länk).  Det finns dock skäl att vara undrande till hur man har beräknat vad som är övergivet. På symposiet föreslogs också att degraderad jordbruksmark i Afrika skulle kunna ha en potential för biobränsleodling. Men det är knappast troligt att etanolproducenterna intresserar sig för sådana marker. Säkerligen inte för sockerrör och knappast heller för de växter som det går att producera biodiesel från.  Alla tycks i alla fall vara överens om att etanolen bara är en parentes, men man frågar sig hur stor oreda som etanolbolagen ska ställa till med i Afrika under den parentesen.

En fråga som kom upp symposiet var priset på marken. Uppenbarligen får etanolbolagen marken mer eller mindre gratis i Tanzania. I Skåne kostar ett hektar åkermark 90 000 kr och i Nederländerna uppemot sex gånger så mycket.

 

 

torsdag 11 september 2008

Maud Olofsson och SEKAB

Vad är egentligen innehållet i regeringens klimatsatsningar i syd?? Och hur hänger det ihop med SEKABS dåliga affärer???  Ska Maud Olofsson rädda SEKAB ur härvan med de norrländska kommunernas motstånd och besvikelse och nu stödja SEKAB i deras nykoloniala äventyr -- se min förra blog om biobränsleföretag i Tanzania. 

En skarp iakttagare meddelar i ett mail som cirkulerar att

1.  SEKAB har dåliga affärer  -- läs i Norran 

2. Regeringens klimatsatsning delvis kommer att gå till SEKAB och ge stöd till klimatinvesteringar i syd -- se Ny teknik

onsdag 10 september 2008

Bröt järn bygd?

"Järn bryter bygd" -- ni känner säkert igen meningen. Alliterationen "bryter bygd" bidrar till att stärka kraften i uttalandet. Anders Törnqvist tar i sin avhandling  utgångspunkten i den föreställningen och visar att det i Norbergs bergslag fanns både bygd och jordbruk långt före  bergsbrukets genombrott. Han ifrågasätter också om det var självständiga bergsbrukande bönder - bergsmän - som låg bakom genombrottet för bergsbruket och gör det sannolikt att gårdarna där bergsbruket bedrevs, ägdes av den tidigmedeltida aristokratin.

Avhandlingen är ett bra exempel på en tvärvetenskapligt inriktad historisk geografi, och Anders bygger sina slutsatser på morfogenetiska kartanalyser, analyser av sjösediment och släktutredningar baserade på medeltida skriftligt källmaterial.

Gert Magnusson kommer att granska hans avhandling den 23 september kl 13.15.

Anders Törnqvist: Bergsbruk och aristokrati: Järnhantering, jordbruk och landskap i Norbergs bergslag 800-1580. 

 Se mer på spikbladet. 

 

 

 

 

måndag 8 september 2008

Spiegel om svenskt biobränsle i Tanzania

De nya svenska plantagerna i Tanzania uppmärksammas i en artikel Der Spiegels internationella upplaga.   Det är inga smickrande ord om det svenska energibolagets SEKABs avhysningar i Tanzania som Spiegel förmedlar: "Transparency? Nonexistent. Compensation? None whatsoever. Information? A scarce commodity"

Det är ingen överdrift att påstå att det pågår en andra våg av "scramble for Africa" med stora konsekvenser för fattiga bönder, landskap och biodiversitet. Det uppmärksammas den 25 september på Institutiónen för Naturgeografi och Kvartärgeologi i ett minisymposim med titeln: "Climate-Energy Crisis and Bio-Fuels: A North-South Perspective".

söndag 7 september 2008

Vetenskapliga begrepp och politiska begrepp

Permanent European Conference for the Study of the Rural Landscape (PECSRL) höll sitt 23:e möte i Lissabon i veckan. Med 300 deltagare från många discipliner och en stor mängd länder i Europa blev Lissabonmötet det största hittills. PECSRL har med detta etablerat sig som det ledande europeiska forumet där samhällsvetenskapliga och humanistiska aspekter på landskapet diskuteras --samtidigt med stor närvaro av ekologer och andra naturvetare.

Det missvisande begreppet traditionella landskap ( se min blog om detta) kritiserades i Utrecht-kollegan Hans Renes plenarföreläsning. Många andra kollegor som är verksamma framförallt i den tillämpade sfären, och som är beroende av politiker och planerare för sina projekt, har svårt  att överge detta begrepp. Det använts på ett alarmistiskt sätt: traditionella landskap hotas av de moderna och kan fungera som ett argument för mera forskningspengar. En spansk kollega höll med om att de historiskt inriktade geograferna i princip har rätt när vi gång på gång påpekar att radikala omvandlingar av landskapet inte är något unikt för det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet. "Men", sa han "om vi för mycket talar om detta, kan de krafter som just nu exploaterar landskapet och utraderar många värdefulla landskapstyper, hänvisa till detta". 

Jag ser en farlig tendens inom landskapsforskning och inom mycken annan miljöforskning -- att de normativa och politiska ståndpunkterna influerar begrepp och analys i alldeles för hög omfattning. Visst ska vi kunna påpeka att radikala omvandlingar inte är något nytt i historien utan att det ska anses ge argument åt en nyliberal "anything-goes" inställning. Försiktighet på den punkten är lika fel som när klimatforskare, som inte på alla punkter skriver under på IPCCs slutsatser, stämplas som skeptiker och förrädare.

Jag menar förstås att vi med alla medel bör bevara kvalitén i de landskap som brukar betecknas som "traditionella". Jag skulle själv till och med kunna använda det uttrycket i en argumentation med politiker kring landskapets kvalitéer. Men att den förenklade termen fungerar bra i den politiska sfären betyder inte att den ska dras in i den vetenskapliga. Jag lärde mig en gång av en erfaren "slagordsmaskin" inom politiken att de slagord och begrepp som lanseras inom politiken (t.ex. "sustainability") ofta har en mycket kort livstid. När de inte längre fungerar som politiska hävstänger så överges med glädje för nya "buzzwords" som kan flytta fram de politiska positionerna under nästa treårsperiod. Men han tyckte inte därför att forskarna ska vara så osjälvständiga att de av hänsyn till politikerna vetenskapliggör sådana slagord och begrepp. De politiska modeorden inom miljöområdet går sällan att definiera så precist att de fungerar som vetenskapliga hävstänger -- snarare bidrar de ofta till vetenskaplig oklarhet och en luddig sammanblandning mellan policyformulering och vetenskapliga undersökningar.

 

söndag 24 augusti 2008

Nykolonial markhunger

Den rika världens jakt på billig jordbruksmark i andra länder har tagit sig nya dimensioner. Det uppmärksammades i en artikel i Financial Times i veckan, som SvD rapporterade om i lördags under rubriken"Fattigas åkrar lockar" . I den nuvarande ruschen för råvarupriser handlar det inte bara om börsbolag som ser möjligheter till vinster utan även om kapitalstarka stater med liten eller ingen egen jordbruksproduktion, som genom projekt i fattiga länder vill rädda sin egen livsmedelssäkerhet.  

World food pricesArabemiraten riktar sina blickar mot Kasakstan och Sudan. Libyen hoppas på att arrendera mark i Ukraina och Sydkorea riktar blickarna mot Mongoliet. Enligt Financial Times baseras detta på en bristande tilltro till att världsmarknaden för livsmedel kan lösa problemen. Därför vill livsmedelsimporterande stater skaffa sig en mer direkt kontroll över jordbruksmark och jordbruksproduktion. "For some policymakers, this evokes the nightmare scenario of crops being transported out of fortified farms as hungry locals look on – although whether vast tracts could be defended in the manner of, say, oil installations, is open to question" skriver Financial Times.  Jacques Diouf, FAOs generaldirektör, varnar för ett neokolonialt jordbrukssystem. 

Läs hela artikeln i Financial Times.

 

torsdag 21 augusti 2008

Vem läser en blogg??

Blog-kollegan Rolf Jacobsson länkade helt diskret till en sida med blogstatistik för SU i sin senaste blog. Inte helt lätt att förstå de olika sätten att mäta. Men efter lite trixande har jag kommit fram till att det mest lästa bloginlägget från undertecknad under 2008 hittills var den som handlade om att Sherwoodskogen inte var någon skog. Det var ett sätt att förmedla lite landskapshistoria i kvällstidningsrubrikens form och det var kul att den besökts 315 gånger. Mer förvånande är att min blog från 2006 om stensträngsystemens datering hittillls under  2008 (!!!) klickats fram 171 gånger. Under 2007 toppade den listan med 235 besök och publiceringsåret 2006 toppade den listan med 183 besök. 1972 började jag att forska om stensträngar, 1983 disputerade jag  och jag trodde att jag med sammanfattningen i Det svenska jordbrukets historia (1998) kunde lägga detta bakom mig och försöker desperat i denna blog rikta uppmärksamheten på andra aspekter av landskapet -- inte minst de som drivs fram av dagens högt uppdrivna råvarupriser.

Men stensträngssystemen förföljer mig uppenbarligen!!!  Det har alltid varit spännande akademiska diskussioner om detta -- för mig började det vid luciatider 1972 då Evert Baudou besökte kulturgeografen för att presentera sina preliminära resultat från Hallebyundersökningen. Stämningen var tät i seminarierummet på Norrtullsgatan då Baudou presenterade vad han menade var bevis för att stensträngssystemen var från yngre järnålder eller medeltid -- i motsättning till de kulturgeografiska undersökningarna som pekat på äldre järnålder. Kanske inte lika viktigt som dagens börsdrivna landskapsomvandling, men en rejäl utmaning för en ung kulturgeograf och uppenbarligen ännu av intresse för en liten skara blogläsare.

fredag 15 augusti 2008

Världens geografer vid ett vägval

Internationella geografiunionen (IGU) har länge hört till de mer trögrörliga internationella vetenskapliga organisationerna. Jämfört med World Archaeological Congress, som betonar deltagande från tredje och fjärde världen (ursprungsbefolkningar) är IGU en trögrörlig koloss med en stark dominans av den rika världen. Kartan över medlemsländer är en deprimerande läsning med smak av kolonialtiden -- se en prickkarta i denna presentation. På de fyra år som gått sedan förra generalförsamlingen har så gott som inget skett i denna fråga. Många av de fattiga länderna har inte råd att betala medlemsavgifterna, kongresserna ordnas med hjälp av dyra kongressarrangörer och med hänvisning till lyxhotell och exklusiva och dyra exkursioner, som gör att deltagande från unga forskare från tredje världen är så gott som uteslutet. Det faktum att kongressen nu hålls på den afrikanska kontinenten har inte ändrat på detta: dyra hotell, krånglig och dyr kongressresebyrå och fantasifulla priser. Som nationell representant för Sverige har jag här i Tunis haft mandat från den svenska nationalkommittén för Geografi för att verka för en förändring. Och det har inte varit svårt att hitta många förändringsvilliga kollegor. Efter tre dagars möten med IGUs generalförsamling finns det anledning till en viss optimism. Ett antal faktorer har gjort att större delen av exekutivkommittén stod inför omval. Diskussionerna på generalförsamlingen gick tydligt i riktningen att lyfta fram de kandidater som signalerat att de vill ändra organisationen mot ett mer globalt deltagande, lägre kongressavgifter, utvecklande av en solidaritetsfond för unga forskare från tredje världen. Flest röster till exekutivkommittén fick nu Ruth Fincher , genusgeograf från Australien och även i övrigt valdes många unga och förändringsvilliga människor in.
Nästa möte kommer att vara i Köln 2012 och värden där, sverigebekante Dieter Soyez, har lovat att ta hem kongressen till universiteten, bort från dyra resebyråer. Han kommer också att samarbeta med Kölns olika invandrargrupper för att säkra att studenter från deras hemländer ska kunna få ett bra välkomnande och ett billigt boende i Köln. Soyez, betonade detta perspektiv redan för fyra år sedan i Glasgow och vann då över Kina i kampen om var kongressen skulle vara, mycket just tack vare detta perspektiv. Kina vann nu kampen om 2016 års kongress. Förra gången de presenterade sitt förslag nämndes inget om subventioner till fattiga länder, mest om lyxhotell och dyra utflykter,  men på grundval av förra generalförsamlingens många kritiska röster, hade de nu snabbt anpassat sitt fyra år gamla förslag och utlovade denna gång 1000 (!) starkt subventionerade platser för deltagare från fattiga länder.  Ett visst hopp om att den gamla kolossen ska anpassa sig till 2000-talet finns alltså.




Soyez tar nu plats i exekutivkommittén liksom bl.a. den drivande sydafrikanske geografen Mike Meadows och den unga mexikanskan Irasema Alcántara Ayala.

Land use transitions

I den globala markanvändningsförändringen finns det paradoxala förhållandet att det sker en ökning av skogstäcket i rika länder och en fortsatt avskogning i många av det fattiga länderna.  

Finns det en mer eller mindre lagbunden sekvens av markanvändningsförändringar? Kan man tala om "land transition" på samma sätt som den demografiska transitionen, dvs tydliga faser av olika markanvändningsregimer, som länder kan förväntas genomlöpa. Frågan presenterades av Eric Lambin i en key-note-föreläsning på den just nu pågående geografiska världsmötet här i Tunis. Se närmare i den artikel som han skrivit tillsammans med Bill Turner och vår köpenhamnskollega Annette Renberg.

Frågan är grundläggande för hela miljödiskussionen. Beror den förhållandevis bättre situationen för den gröna miljön i de rika länderna på att de har exporterat miljöproblem till fattiga länder? Eller beror den på att de har kommit längre i en lagbunden utveckling mot en annan markanvändningsregim?

Det är under alla omständigheter att avgörande steg som Lambin och kollegor står för. Tidigare har många geografer, som sysslar med marktäckesförändringar (land cover change) nöjt sig med metodutveckling och allt mer förfinade mätmetoder. Nu börjar man närma sig att utveckla ett tydligt teoretiskt ramverk för "land change science".

måndag 7 juli 2008

Ännu konstigare

Rolf Jacobsson berättar i sin blog att lantmäteriet nu kostnadsfritt tillhandahåller satellitbilder av flera generationer för nedladdning. Enda motkravet är att man registrerar sig. Ännu märkligare framstår det därför att det ska vara så dyrt att ladda ner digitaliserade lantmäterikartor, vilket  jag skrev om i min förra blog.

onsdag 25 juni 2008

Konstiga turer med digitala kartor

En stor del av de äldre svenska lantmäteriakterna är skannade. De finns att titta på via lantmäteriverkets hemsida. Men vill man skriva ut dem och ta med dem ut i fält eller på annat sätt använda dem för forskning så får man nöja sig med en skärmdump. Det gäller även universitet och högskolor. Alternativet är att betala för varje karta eller teckna ett förhållandevis dyrt avtal. Detta är märkligt i sig eftersom skanningen gjordes med extra medel från olika externa finansiärer och syftade till minska slitaget och att tillgängliggöra kartorna för forskning.

Men vad märkligare är: själva kartorna ska nu flyttas över till Riksarkivet, men de digitala versionerna följer inte med. I Riksarkivets filial i Arninge där kartorna nu ska arkiveras kommer besökaren inte att få tillgång till de digitala versionerna utan hänvisas till lantmäteriets hemsida. Lantmäteriverket behåller alltså de digitala versionerna och kommer att fortsätt att sälja dem.

Den process, som skulle förenkla för forskarna att få tillgång till kartorna och minska på slitaget, har alltså landat i en mycket dålig kompromiss. Varför tog Riksarkivet inte över de digitala versionerna när man tog hand om papperskartorna? Och hur kommer det sig att universitet och högskolor kan få tillgång till gratisversioner av moderna digitala kartor från lantmäteriet, men inte de historiska? Denna fråga verkar taffligt skött hittills. Man får hoppas att Riksarkivet nu tar ansvar för en vettigare lösning.

måndag 23 juni 2008

Mera traditionellt landskap

Detta irländska landskap, här avbildat på en karta från 1889, borde väl ändå vara ett bra exempel på ett "traditionellt" landskap, småskaligt, och framvuxet genom århundraden? Klicka på bilden och jämför med hur det såg ut 49 år tidigare. (Källa: Aalen, F. H. A., Whelan, Kevin & Stout, Matthew red., Atlas of the Irish rural landscape, Cork University Press, Cork, 1997 )

måndag 16 juni 2008

"Traditionella landskap"

Begreppet "traditionellt" landskap används ofta och slarvigt. Det kan röra sig om röda stugor och hagmarker i Sverige eller om olivlundar och små byar med stenhus i medelhavsområdet. Bakom detta ligger en föreställning om att landskapets kronologi är tudelad: traditionellt vs. modernt. Marc Antrop uttrycker det så här i en artikel i Landscape and Urban Planning vol 70, s 21-34
For many centuries the changes were local and gradual and seldom were existing landscape structures wiped away completely. In the past, landscapes were experienced as rather stable and having a distinct character or identity. They formed a basis for the homeland of those who created it during centuries of work.
Visst finns det anledning att motverka mycket av den utslätning av jordbrukslandskapets kvalitéer som mekanisering, storleksrationalisering och kortsiktiga lönsamhetskrav ofta leder till. Men det är fullständigt historielöst att tro att landskap och jordbrukssamhällen fram till industrialismen var tröga och orörliga. Det var just sådana kontinuitetstankar som den äldre forskningen trodde på i början av 1900-talet, och som den moderna kulturlandskapsforskningen så elegant motbevisade under andra hälften av 1900-talet. Då kom geografer och andra landskapsforskare fram till att det förindustriella landskapet var resultatet av en serie av (många gånger ganska radikala och hastiga) omstruktureringar. Föreställningen om ett traditionellt landskap som under århundraden varit ett hem för en grupp människor är dessutom tveksamt med tanke på alla de radikala folkomflyttningar som skett i Europa. Men inför snabba samhällsförändringar har det alltid legat nära till hands att hylla det förgångna som ett stabilt och lyckligt samhälle. Föreställningen om det "traditionella landskapet" som hotas av det moderna är ett sådant synsätt.
Det går faktiskt att tala om landskapets kvalitéer och värden utan att hemfalla åt sådan historielöshet. Och de begrepp vi använder när vi talar om ett så ideologiskt laddat fenomen som landskapet är viktiga. I den grupp inom European Science Foundation som just nu diskuterar framtida teman för europeisk landskapsforskning har frågan om "deconstruction of 'traditional landscapes' " lyfts fram som ett av många viktiga teman. Efter det senaste mötet i Spanien gjorde jag en egen tur i bergsområdena norr om Madrid och fick anledning att fundera över bl.a. detta.
"Traditionellt landskap"? i byn Cantalojas i Spanien, 14 juni 2008.




måndag 9 juni 2008

Europeisk landskapsforskning

Inom European Science Foundation (i Strasbourg)  och den närliggande organisationen COST i Bryssel arbetar man just nu med ett initiativ för att synliggöra landskapsforskning som ett centralt europeiskt forskningsfält. Märkligt nog har EUs forskningsorganisation i sina utlysningar förhållit sig ganska kallsinnigt till att lyfta fram landskapsforskning som ett prioriterat forskningsfält. Under rubriken “New Perspectives on Landscapes” arbetar nu en styrkommitté inom ESF med ett policydokument som ska lyfta fram en tydlig forskningsfront inom landskapsforskningens olika temaområden. Jag ingår i styrkommitten och vi har hittills haft möten i Nottingham och Stockholm för att tillsammans med inbjudna experter gå igenom viktiga forskningsområden.

Möte på Vitterhetsakademien i Stockholm den 28-29 maj: Erik Thoen (Ghent), Martin Gojda (Pilzen), Joszef Laszlovszky (Budapest), Diedrich Bruns (Kassel), Aline Durand (Aix), Jesper Brandt (Roskilde), Alexandra Kraus (Paris), Gunilla Olsson (Göteborg), Annie Antoine (Rennes), Tom Bloemers (Amersfoort), Stephen Daniels (Nottingham), Mats Widgren, Przemyslaw Urbanczyk (Warsawa), Sara Cousins (Stockholm), Jerker Moström (Stockholm), Rüdiger Klein (ESF), Winfried Schenk (Bonn), Hans Renes (Utrecht), Matthew Johnson (Southampton), Guillermo Reher (Madrid), Theo Spek (Amersfoort).

fredag 6 juni 2008

Ett extra Skåne i Ryssland

Förra fredagen var det aktieägarstämma i Black Earth Farming. Vi fick höra att företaget nu disponerar över ca 325 000 hektar i Ryssland och utgör en av de allra största om inte den största land bank i Ryssland. Det är som om Skånes samlade åkermark skulle disponeras av ett enda jordbruksföretag. I sitt anförande gav företagets VD Michel Orlov också svar på mina bryderier i tidigare blogg-kommentarer om de svenska företagens intresse för den ryska svartjorden. Jag har tidigare ställt mig undrande om det är markspekulation eller jordbruksproduktion som är drivkraften bakom finanskapitalets intresse för jordmåner. Black Earth Farming har ett mycket tydligt förhållningsätt till den frågan. Markägandet, och den förväntade värdestegringen på marken, är det första steget i den värdetillväxt för aktieägarna som Black Earth Farming syftar till. Men för att kunna bedriva markförvärven är det en tillgång för trovärdigheten att snabbt få marken produktiv.


"Drilling with 18m Borgault" -- från Agroinvests hemsida (dotterbolag till Black Earth Farming). Se mer bilder.

Med nuvarande spannmålspriser ger detta dessutom ett icke föraktligt kassainflöde. Men Orlov försäkrade samtidigt aktieägarna: ”We are here not to harvest grain, we are here to harvest money”. Vi fick också på en direkt fråga en inblick i den komplicerade processen med markförvärven. Första steget är ett möte med kolchosens delägare. Kolchosbönderna äger visserligen andelar, som kan motsvara ett antal hektar, men dessa andelar är vare sig utmärkta på marken eller har någon lagfart och utgör alltså inte fastigheter. Första steget i markförvärvet är att få arrendekontraktet mellan BEF och kolchosbonden registrerat. Nästa steg är att få dit en lantmätare, som kan avgränsa summan av alla företagets andelar som en fysisk bit mark. Sedan driver BEF med kolchosbondens fullmakt den juridiska processen som ska göra kolchosbonden till ägare till marken. För det är endast de tidigare kolchosbönderna som i första steget kan få marken registrerad med full egendomsrätt. Men avtalet mellan BEF och kolchosbonden förutsätter att lagfarten i sista skedet överförs till BEF. Det är alltså en lång och komplicerad juridisk process, som en enskild kolchosbonde vanligtvis inte har ekonomiska resurser att driva. Processen innehåller också risker, eftersom kolchosbonden kan ha dött under processen. Hur gör man affärer med döda själar, sa Orlov med syftning på Gogols roman.

söndag 25 maj 2008

Skilda perspektiv på fjällandskap



 













Näringslivschef Jan Andersson beskriver tankarna bakom Åres utvecklingsplan Vision 2020 för en grupp nordiska landskapsdoktorander 

Jag har i en tidigare blog berört de olika intressen som kämpar om utrymmet i den svenska fjällvärlden. När den nordiska landskapskursen i onsdags och torsdags besökte Jämtland fick vi en bra illustration på detta. I Åre redogjorde näringslivschefen för Vision 2020, där Åre kommun, Skistar AB och Holiday Club samverkar för att utveckla området. Det handlar om att öka antalet bäddar, öka utländsk turism, förlänga säsongen, bygga ut fler liftar (tills 2020 kommer många av de markägare, som nu bromsar utbyggnaden genom att inte släppa till mark, ha dött...). I planen ingår att förlänga säsongen genom fler aktiviteter sommartid (äventyrsbad, mountainbike, mm mm ). I attraktionerna i Åre kommun ingår inte bara själva Åreskutan utan även de kringliggande fjällen, där man också utvidgar olika former av turistaktivitet som kitesurfing, kulturturism etc etc.


Jonas Kråik vid Storulvåns turiststation där hans farfar tidigare hade ett sommarviste. 

Vid Storulvåns turiststation i Handölsdalen beskrev Jonas Kråik i Handölsdalens sameby hur hans farfar på 1920-talet tvingades flytta sitt viste på 1920-talet för att bereda plats för turistföreningens station. Efter att samerna fråndömts sin tidigare vinterbetesrätt i Härjedalen är området runt Storulvån idag allt viktigare som renbetesmark. Men rovdjurspolitiken och turismen gör det enligt Kråik allt svårare att utnyttja de marker som rent juridiskt är avsatta som renbetesområden. Renbetet i det som idag är den populära vandringstriangeln Storulvån-Blåhammaren-Sylarna var en gång grundvalen för de framgångar som Kråiks farfar hade som renägare, men idag försvåras rendriften av att stigarna utnyttjas så intensivt av fjällturister.














Nordiska landskapsdoktorander i diskussioner om olika landskapsperspektiv vid den för säsongen stängda turisstationen Storulvån 22 maj 2008.



tisdag 13 maj 2008

Mera skarvlandskap

Jag skrev i min förra skarvblog att växtekologer på Stockholms Universitet har skarvkolonierna under uppsikt. Dessa bilder fick jag av Lenn Jerling, som är professor i växtekologi och är specialist på havstrandväxter och skärgårdens växtekologi. Lenn tycker för det första inte att skarvlandskapet är fult. Och han kan också visa vad som händer när skarvarna flyttar vidare. De som argumenterar för att skarvarna bör få skjutas för att de förstör både fiske och landskap har enligt Lenn svårt att acceptera den här bildsekvensen som visar hur hur övergående och dynamiskt skarvarnas kulturlandskap är och vilken grönska som guanon senare ger upphov till.
Så här såg det ut på Trätskär på Svartlögafjärden 2001.

2004 hade skarvarna övergett ön och vegetationen var på väg tillbaka med full kraft.
Läs mer om detta i Lenn Jerlings och Urban Nordins utmärkta bok Bland skötar, kobbar och kor (2007).

torsdag 8 maj 2008

Sherwoodskogen ingen skog

Att studera landskapshistoria innebär ofta att gamla myter raseras. Eftersom jag just nu är i Nottingham där Robin Hood utnyttjas flitigt som turismsymbol kan det vara anledning att påminna om att Sherwood Forest knappast skulle kallas för skog på svenska. Under medeltiden var begreppet forest framförallt knutet till områdets legala status -- inte till hur många trän där var. Sherwood Forest bestod till stora delar av öppna områden med sandiga hedar och halvöppet skogsbete.

Den medeltida betydelsen av ordet forest var alltså ett område där kungen eller någon hög adelsman hade rätt att jaga hjort -- oberoende om där var skog eller inte -- och där andra invånares rättigheter var starkt beskurna.  

Se mer om Sherwoodskogens historia på denna länk.

onsdag 7 maj 2008

Kan landskap klickas bort?

1988 kom Denis Cosgrove och Stephen Daniels ut med antologin "The iconography of landscape". Den blev banbrytande i en omtolkning av landskapsbegreppet, när den visade hur tydligt begreppet var kopplat till en viss social kontext, till en inre förståelse, till olika sätt att se på landskap och hur landskapsbegreppet alltså var socialt konstruerat.  "A landscape is a cultural image, a pictorial way of representing, structuring and symbolizing surroundings" skirver Daniels och Cosgrove i förordet. År landskapet verligen  bara en kulturell bild? Kan det verkligen klickas bort som en bild på en flimrande dataskärm, som författarna skriver lite längre fram ? (se min diskussion i Can landscapes be read?). Man kan inte underskatta betydelsen av den boken för den humanistiskt/samhällsvetenskapliga landskapsdebatten under de två decennier som förflutit sedan boken först kom ut.

Denis Cosgrove dog, alldeles för tidigt, den 20 mars i år. Den 23 maj hålls ett minnessymposium på hans institution vid UCLA. Hans medförfattare Stephen Daniels kommer till Stockholm direkt efter detta. Den 27 maj kommer han att reflektera över Iconography of Landscape vid ett informellt seminarium på kulturgeografen.

söndag 27 april 2008

Indianer och vita

Jag har i tidigare bloggar uppmärksammat aktuell forskning om jordbruk i Amerika före Kolumbus (Bill Doolittles undersökningar av förkoloniala jordbruksformer i Nordamerika  och Charles Manns utmärkta bok 1491). Det känns viktigt att påminna om detta eftersom de flesta läsande svenskar tycks ha en ganska dimmig uppfattning om vad ursprungsinvånarna i Nordamerika livnärde sig av under 1400-talet. Det har jag fått bekräftat både genom enkäter till nybörjarstudenter på universitetet och i samtal med samhällsintresserade jämnåriga intellektuella med en viss position i samhällsdebatten.
Nu kan jag inte låta bli att göra reklam för en annan ingång till detta problem. Peeter Maandi tipsade mig om en ny bok av Stuart Banner: "How the Indians Lost Their Land". Några dagar senare fann jag den på en hylla hos Hedengrens i Stockholm (bra bokhandel förresten!!).
Stuart Banner, som är juridikprofessor vid University of California, Los Angeles, fick frågan av en student om indianerna hade sålt sin mark eller om den hade blivit tagen från dem. Banner svarade att det visserligen hade funnits avtal, men indianerna hade egentligen inte gått med på försäljningen för de hade ett annat ägandebegrepp än europeiska bosättare. Dokumenten var bara till för att få transaktionen att se laglig ut. Studenten verkade nöjd med svaret, men frågan bekymrade Banner och gav upphov till denna bok där Banner går igenom vad som egentligen hände. Kännetecknande för den första koloniala epoken var att ursprungsinvånarna visst hade begrepp för ägande och att engelsmännen visst erkände deras äganderätt till marken. Under den första perioden ägde alltså flera transaktioner rum på ett sätt som uppfattades som lagligt både från de säljandes och de köpandes sida.  Banner kritiserar här tidigare historiker, bl.a. William Cronon, för att de framställt det som om de tidiga kolonisatörerna använt argument som att marken inte brukades av någon. I själva verket respekterades deras äganderätt på samma sätt som den engelska lagen nu har respekterat en uteliggares hävd i en park i London. Han har tilldömts lagfart på sitt buskage i Hampstead heath.
Längre fram i tiden, när indianerna redan var bortträngda från "eastern woodlands" och gett upp jordbruket kom saken i ett annat läge och helt andra juridiska och militära medel användes mot dem.
Som jag läser Banners argument så ändrar de inte föreställningen om att indianerna även under den första tiden blev fråntagna sin mark - dispossession. Han visar bara hur det faktiskt gick till - och det faktum att det skedde inom lagens råmärken ändrar inte på det historiska faktum att de ursprungliga markägarna trängdes bort av en ekonomiskt starkare övermakt. De processerna beskriver Banner i detalj. Var priserna rättvisa frågar han sig, och visar hur omöjligt det är att svara på frågan. I den koloniala situationen var mark så oändligt mycket mindre värt än varor: filtar, rockar, nålar eller kokkärl. Frågan om det som hände var rättvist måste alltså besvaras i ljuset av en bredare bild av en ekonomiska och politiska situationen. För att återvända till ett annat tema i mina bloggar: svenska markköp i RysslandKöper svenska börsbolag marken i Ryssland av f.d. kolchosbönder till ett rättvist pris?

tisdag 22 april 2008

Luddiga centraliseringstankar

Rektor har tidigare kort kommenterat Madelene Sandströms utredning Forskningsfinansiering -  kvalitet och relevans på basis av hennes presentation i DN-"debatt". Nu har jag läst utredningen (SOU 2008: 30) och förvånats över vilka tankar, som hon menar underbygger idén om en samlad forskningsmyndighet i stället för de olika forskningsråd vi sedan sju år har.  Denna blog blir lite tråkig och lång så för den som vill sluta här ska jag bara säga att jag inte kan komma fram till att de problem, som faktiskt finns i den nuvarande rådsorganisationen, skulle kunna lösas med den mastodontmyndighet som Sandström förespråkar.

För den som orkar läsa vidare klipper jag in ett lite längre resonemang från ett underlag jag skrivit om utredningen

Utredaren rör sig med ett antal olika underliggande teman som inte förklaras eller klargörs utan oftast tas för givna. Ett första tema är styrning.  Det uttrycks framförallt i termer av regeringens styrning av forskningsråd och forskningsmyndigheter  (”styrmedel som kan få genomslag i finansiärernas verksamhet”). Men i utredningen saknas så gott som fullständigt forskarperspektivet. Utredaren klargör inte om de försök till programforskning och till mer riktade ansökningar, som har gjorts, verkligen har lyckats att åstadkomma en högkvalitativ forskning. Utredarens perspektiv på detta rör alltså inte frågan om forskningsråden lyckats eller kan lyckas med ökad styrning utan fastmer om regeringens möjlighet att styra forskningsråden. Forskningen och forskarna, deras förutsättningar och kvalitén på forskningen träder därmed i bakgrunden.

Ett annat återkommande tema är konsistens och transparens. Enligt utredaren kan ett mera konsistent och transparent system för forskningsfinansiering gynnas av en samlad forskningsmyndighet. Men de erfarenheter från samlade forskningsråd som utredaren redovisar pekar inte mot att man lyckats med detta. Den som medverkat som sakkunnig vid Norges forskningsråd eller som gjort ett besök på deras hemsida slås snarast av motsatsen. En oöverblickbar flora av olika utlysningar kopplade till skilda typer av program, med olika ansökningstider och olika villkor möter läsaren. I jämförelse med detta är den nuvarande svenska rådsorganisationen synnerligen konsistent och transparent och därmed förutsägbar från den enskilde forskningsledarens perspektiv. Likafullt krävs en stor grad av lyhördhet, insiderinformation, och ”lägga örat mot rälsen” för att överblicka finansieringsmöjligheterna även i det svenska systemet. Här frågar man sig återigen vems perspektiv på forskningsfinansiering som utredaren företräder. En större betoning på programforskning, som utredaren tycks förespråka, riskerar att skapa mindre transparens, flera program för forskare och forskningsledare att hålla sig informerade om och mera utspridda ansökningstider. Följden blir naturligtvis att forskningsledare och forskare får ägna ännu större delar av året till att bevaka utlysningar, skapa strategiska, till utlysningarna anpassade, nätverk, skriva ansökningar, samt delta i beredningen av andra forskares ansökningar. Denna aspekt, som alltmer uppmärksammas, berörs inte i utredningen. Man skulle vilja se en forskningskonsekvensutredning kopplad till alla idéer om styrning och program. Vilka blir egentligen konsekvenserna för de som ska utföra detta?

Ett tredje återkommande tema är begreppet värdekedja. Begreppet diskuteras inte inledningsvis men efterhand står det klart att utredaren med detta menar ett slags ax-till-limpa resonemang. d.v.s. från grundforskning till praktiskt tillämpning. Hur denna ”värdekedja” i praktiken ser ut och i vilken utsträckning, som den låter sig styras av en forskningsmyndighet, diskuteras inte. Om den nya forskningsmyndigheten sägs att ”Hela värdekedjan ska stå i centrum”. Utredarens brist på analytisk förståelse för det komplexa samspelet mellan grundforskning och tillämpad forskning kommer till uttryck i meningen ”Utredningen är tveksam till om grundforskningsinitierade projekt finner vägen till behovsmotiverade forsknings- och utvecklingsprojekt på ett systematiskt sätt”s. 128. Forskningshistorien är ju fylld av exempel på hur komplicerat, osystematiskt och oförutsägbart sambandet mellan grundforskning och dess tillämpning är. Sammanfattningsvis döljer det sig bakom begreppet värdekedja en mycket instrumentalistisk uppfattning av forskningens värde.

Gärna en förbättring av rådsorganisationen så att den bättre hanterar tvärvetenskap och övergripande initiativ, men inte enligt Sandströms modell. I avsnittet om den nya organisationen nämns inte ordet tvärvetenskap med ett enda ord, trots att problematiken kring tvärvetenskapens plats ingick som en viktig del i direktiven. Klimat- och miljöforskning ska tydligen kopplas till geovetenskaper och grön biologi i ett eget ämnesråd, men inte till samhällsvetenskap, samhällsplanering och transportforskning. Det rimmar illa med det sätt som vi idag ser på klimat- och miljöfrågorna.
 

 

måndag 21 april 2008

Genus och redskap

I verkstadsboden på landet står två hackor. Det mindre av bladen är köpt i Botswana och tillverkat i Sydafrika, det större av bladen är köpt i Tanzania och tillverkat i Kina. Jag försökte lite valhänt att tillverka skaft av ask, men gav upp. I stället köpte jag på en marknad i Chesoi i Kenya tre skaft, som - hör och häpna -- när de väl kom ut på landet passade som handen i handsken, eller ska vi säga som olika delar i IKEA-möbel.

Hackorna har använts av och till för mindre jordarbeten, men i lördags hade jag ett långt kabeldike att snygga till. Den stora hackan var utmärkt, men efter ett tag började det kännas i ryggen. Skaftet var för för kort och jag böjde mig för mycket. Jordbruksarbete med hacka är kvinnoarbete i Afrika. Skaften var för korta för en 1,81-man.

Det var en bra kontrast till de gamla gipsskivorna 120 som skulle passa till reglar  60 cc och andra standarder i byggmaterialbranschen, som i förstone verkar vara byggtekniska neutraliteter, men som man sedan inser är anpassade till vad en normal hantverkare (en man) kan famna enkelt (Tack för 90-gipsskivorna förresten!!!!). 

 Ogräsrensning i Malaka, Botswana i mitten av 1990-talet.

lördag 19 april 2008

Skarvlandskap

Sitter på Sjögull på väg norrut i Furusundsleden. Skarvöarna i Furusundsleden utmanar en del av våra föreställningar om natur och kultur. I en del biocentriska föreställningar är det bara människan som kan förfula det "vackra som naturen har skapat". Men ingen kan väl påstå att skarvöarna är vackra. De verkar snarast vara skapade av en skräckfilmsscenograf. Döda träd, svarta, grå och vita även mitt i grönskande sommaren. 

Kollegor på växtekologen, som följer övergivna skarvöar, kan dock berätta att de då grönskar som aldrig förr.

Kanske är det våra föreställningar om "natur" och "kultur" som är konstiga snarare än skarvarnas hetsiga skitande och träddödande.

Bilden kommer från Åke Ekenbergs blog.